Krasch!!!

Som jag skrev sist så var jag rädd över att min kropp skulle bryta ihop. Det blev precis som jag förutspådde.

Jag var på utbildningsdag idag på mitt nya jobb och vi satt och hade en trevlig diskussion allihopa om förhållningssätt osv. helt plötsligt börjar jag känna mig konstig och hjärtat skenade, jag blev yr och höll på att svimma tills jag fick mumlat till personen bredvid mig att -ut, toa. sen så minns jag inte så mycket mer än att chefen ledde mig ut. satt där ute i ca. 15 min sen beslöt jag mig för att gå in igen, jag hann inte sitta mer än 5 minuter fören jag var tvungen att gå ut igen. min chef körde mig till vårdcentralen, som om saker inte redan var pinsamt så skulle jag ju till min gamla praktikplats, vilket kändes så där.
Jag kom in på en rum fort (där jag fick ett till anfall medan jag väntade), de testade allt; EKG, blodtryck, urinprov, graviditets test, blodprover i fingrar och arm. Kände och klämde överallt men hittade ingenting. Då frågade min läkare mig om jag hade varit ledig de senaste dagarna och jag sa ja.
då förklarade han att antagligen så har det hänt så mycket det senaste att nu när jag är ledig och kan slappna av lite så kraschar hela systemet. (så nu har jag fått mina första så kallade panikångest attacker).

Även fast jag inte kan hjälpa detta så skäms jag över att jag fick dessa "anfall" på ett möte med massa människor jag inte kände. sedan var det jobbigt att stå och vrålskaka framför min chef och i panik försöka se glad ut.
Fy fan vilken dag, jag slutade inte skaka fören efter ca. 2 timmar efter och nu är jag så jävla slut.


(en riktigt grymt positiv sak är ju att mammas provsvar kom igår och de var bra. plus att de vann 100.000 på triss, helt sjukt)

Verkligheten

Jag är expert på att gömma mig och mina känslor bakom andra saker så jag ska verka glad och när jag gömmer mig så glömmer jag även av, jag blir glad igen helt enkelt.
Just nu går livet lite upp och ner. Jag har tappat orken till väldigt mycket, jag tror jag har för mycket i mitt huvud som jag inte släpper ut.
Så kära vänner om jag inte hör av mig allt för ofta, ta det inte personligt.
Jag tycker mest synd om Jocke som får stå ut med all min skit, men det är faktiskt så att jag inte alltid orkar prioritera vissa saker före andra. Jag vet inte hur länge det kommer vara, men jag är rädd att om jag tar i för mycket kommer inte min kropp orka mer. Jag kan inte ta så mycket intryck just nu.
Jag ska besegra den här jävla ångesten jag har, men jag behöver tid....



You have brains in your head.
You have feet in your shoes.
You can steer yourself in any direction you choose.
You're on your own.
And you know what you know.
You are the guy who'll decide where to go.
~Dr. Seuss


(Nu är jag blottad)

ALS

Jag måste bara skriva av mig lite om den boken jag precis läst som är en del utav min kurslitteratur och den har berört mig väldigt mycket. Den heter Ro utan åror och är väldigt hemsk.. Jag vill bara skriva några vackra saker jag läste i boken!!

Den handlar om TV-journalisten Ulla-Carin som drabbas av ALS (amyotrofisk lateralskleros). Denna boken har hon skrivit i sin sista tid här på jorden. Ulla-Carin har 4 barn och en man. Hon berättar mycket om deras känslor och om hur dem uttrycker sig.

En dag så berättade hon för sin son att hon inte har så mycket kvar utav sitt liv. Hennes son sa då till henne att

”Mamma, varje sekund är ett liv” och han sa vidare att ” du har hundratusentals liv kvar, mamma”.

Senare i boken beskriver hon hur hon själv känner och det är så vackert på ett hemsk sätt.. ja läs nedan vad hon skriver:

”Jag är inte min kropp. Jag är i den. Den är sjuk, men min ande är frisk. Mitt själv är min själ och den är stark. Lidandet kan bli min styrka”

Det får en verkligen att se livet från ett annat perspektiv.